Engelska 
Spanska 
Nederländska 
Franska 
Tyska 
Norskt Bokmål 
Polska
Igår var jag ute och åt lunch med en vän och jag fann mig själv titta hela tiden på den unga mannen bakom baren och tänka, ”Jag är säker på att jag känner dig!” Han såg verkligen bekant ut. Till slut pratade vi och han påminde mig om sitt namn och allt kom tillbaka på en gång.
Alla ansikten från den där klassen med tonåringar som jag undervisade flera år tidigare. Han berättade för mig vad några av dem gör nu och jag kände en våg av känslor när jag kom ihåg dem som elever och nu såg honom så vuxen. Det var hans ögon som först fångade min uppmärksamhet.
Som lärare lär man sig snabbt att läsa människor och det finns ofta så mycket att se i deras ögon – om du väljer att titta. Du kan se glädje, du ser att de brinner av att berätta något för dig. Du ser smärta, sorg, trötthet. Du ser det ögonblicket när de ”fattar”, tvekan när de är osäkra men vill prova, och sen finns det också sorg och ibland förtvivlan när de inte fattar alls.
Du ser den verkliga humorn, något busigt som lurar bakom ett leende. Du ser verkligen när de håller på med något! Sen finns det blicken som säger “snälla hjälp mig” som säger “men låt inte någon veta att jag faktiskt ber om hjälp!!” Det finns de som fattar de ”falska ledtrådarna” du slänger in i arbetet och de som fattar din humor och slår tillbaka verbalt medan några av de mer uppmärksamma säger “vad?” efter att de helt missat det. Roliga tider. Jag älskade det.
Det är ett privilegium att undervisa tonåringar och det finns ofta ett starkt band med eleverna. Åh herregud, det pågår så mycket icke-verbal kommunikation hela tiden du är med dem. Jag älskade att undervisa och jag njöt verkligen av 99,9% av min tid i klassrummet. Varje dag bad jag för barnen under min omsorg, vissa dagar bad jag mycket för dem och deras familjer.
Det svåraste för mig var att inte kunna säga adjö. Barnen måste ha tänkt att jag bara hade övergivit dem. En dag var jag där och nästa var jag borta, och jag fick aldrig möjlighet att komma tillbaka och säga något. Det var så sorgligt.
I mitt fall var det sjukdom, men barnen visste inte det. Det var faktiskt den här tiden på året – så konstigt att jag träffade “X” igår och allt detta kom tillbaka. Det fanns inget avslut. Efter många år var jag bara borta. Det var mer än sorgligt.
Jag mår mycket bättre nu, flera år senare, nästan tillbaka till det normala. Jag skrev ett dikt vid ett tillfälle och min fysioterapeut frågade om jag kunde skriva ut det för honom så att han kunde sätta upp det på sin dörr som en varning för andra! Jag hade skrivit om tårarna som föll på golvet av smärta när han arbetade och sa till honom att det var fel att skratta åt min smärta när han, med manisk glädje, arbetade knut efter knut, vecka efter vecka under lång, lång tid.
Och var kommer Gud in i allt detta? Jag undrar ibland vad Han tycker om oss alla. Vilket barn är jag? Vilket barn är du? Vi är alla så olika och Han är med oss hela tiden, inte bara från 9 till 17, utan 24/7, 365 dagar om året, dag och natt, utan paus. Vad tycker Han om mänskligheten nu? Hur kan Han inte vara helt förtvivlad? Kan vi, du och jag, göra en skillnad?
Han älskar oss, du vet, var och en av oss har möjlighet att vända oss till Honom och ta reda på mer om Honom. Han känner till och med ditt namn! (Se Jesaja 43:1) Vid någon punkt i våra liv fattar vi beslutet att välja Honom eller avvisa Honom. Men hur kan vi välja från okunnighet? Om vi inte känner Gud eller vet mycket om Honom, borde vi inte förplikta oss att ta reda på det? Och sedan välja att antingen acceptera eller avvisa?
Vi kan alla se vad som händer runt om i världen. Det verkar vara fler naturkatastrofer, fler krig, mer nöd och våld. Frågar du dig själv eller hör du någon fråga: “Varför tillåter Gud detta?” Är det inte människan som gör detta mot människan? Det måste krossa Guds hjärta att se detta, gång på gång genom mänsklighetens historia. Men vi vet också att det finns många goda människor där ute, människor som bryr sig, som hjälper. Var och en av oss gör en skillnad.
Var och en av oss betyder något. Är det nog att bara vara en god människa eller kräver Gud mer av oss? Gud känner dig. Känner du Honom?
Engelska Spanska Nederländska Franska Tyska Norskt Bokmål Polska
